uppfattning hos afskrifvaren af det rätta ljudets beskaffenhet, i det att t i mid- och slutljudet haft ett mindre skarpt uttal än i framljudet, haft ett uttal som något närmat sig d.[1]
§ 22.
Þ förekommer i GL. i ordens framljud samt efter f, g och r, t. ex. troþu S: 1, hafþi 3: 3, legþu 2: 2, garþ 16: 2. I framljudet har uttalet varit som fno. þ, i mid- och slutljudet som fno. ð. Säves förmodan (Urk. pag. IV), att þ i GL. skulle föreställa samma ljud (fno. þ) i orden þula, broþir och bruþ kan omöjligt vara rigtig. Äfven de äldsta isl. handskrifterna bruka blott þ, och intet ð (Rydq. IV p. 290), men att både i dessa och i GL. þ i mid- och slutljudet föreställer uttalet ð, och icke tenuis þ, framgår deraf, att det i nyssnämnda lägen ersätter icke blott urgermaniskt þ, utan också urgermaniskt d. Jemför: fgutn. biþia 1, fno. biðja, got. bidjan, fht. bittan (ποϑέω); fgutn. biþa 24 pr, fno. bíða, got. beidan, fht. bîtan (πείϑω); fgutn. auþin 28: 7, fno. ǫuðinn, agsax. eáden, fsax. ôdan. Urgermaniskt d är i mid- och slutljudet upprätthållet allenast efter l, m, n, men för öfrigt hafva d och þ öfverallt i mid- och slutljudet sammansmält till ett ljud, och detta ljud kan naturligtvis icke vara något annat än ð, då en öfvergång från d till (tenuis) þ är otänkbar (jfr. Holtzmann, altd. Grammatik p. 114 f), och förloppet har utan tvifvel varit det, att först þ försvagats till ð, hvarpå detta framkallade öfvergången från d till ð. Redan i den yngre jernåldern är denna förändring, hvarigenom þ och d i mid- och slutljudet sammansmälte till ð, fullbordad, ty i runinskrifter från denna tid finna vi þ för äldre d i mid- och slutljudet t. ex. baþ och faþur d. ä. bað och faður, got. bad, fadar, på den större Jællingestenen från 900-talet[2]. Se Wimmer: ”Den såkaldte Jællingekredses runstene,” i ”Opuscula philologica ad J. N. Madvigium.”
- ↑ Säve skrifver i sin normaliserade text dytrir för handskriftens dydir; rigtigare hade varit, att han ändrat dydir till dytr, ty denna äldre och kortare form förekommer, skrifven dyfir, ännu på ett ställe i den yngre handskriften B., se föreg. not.
- ↑ Ett faktiskt bevis derför, att gutniskan haft ljudet ð har man i en gutnisk
runinskrift, som är publicerad af Säve i ANO 1852 tab. VI b och pag. 217 (= Urkundernas N:o
104): ᛁᚢᛆᚿ ᛬ ᛁ ᛬ ᚵᚱᛂᚿᛁᚢᛘ ᛬ ᚵᛆᚠ ᛬ ᚦᛁᛋᛆ ᛬ ᚴᚱᚢᚾᚾᚢ ᛬ ᚵᚢᚧᛁ ᛬ ᚯᚴ ᛬ ᚢᛆᚱᛁ ᛬ ᚠᚱᚱ. — — —
Här skiljes mellan ᚦ = fno. þ i ᚦᛁᛋᛆ (þisa) och ᚧ = fno. ð i ᚵᚢᚧᛁ (guði). Säve återgifver felaktigt i Urkunderna pag. 56 ᚧ med d; ty d återgifves i runinskrifter med stunget ᛏ. (W).
