I yngre gutn. runinskrifter finnes ofta h för þ uti pron. þissi, fno. þessi, t. ex. Säve Urk. N:o 126 hinna stain, N:o 145 stan hina, N:o 58 stain hisan, och i nygutniskan heter detta pronomen hissen, issen, neutr. hittä, ittä (Rydq. IV p. 299). Redan i GI.. har man två exempel på denna öfvergång: hitta 62 rubr. och kap. 59 (enl. Schlyter GL. pag. 88 not. 22).[1]
Anm. I GL. förekommer ibland þ i st. f. t: þa 19: 13, þolff 60, viþnum 18 pr, maþnaþi 6: 2, för ta (fno. tá, pl. tę́r), tolf, vitnum, matnaþi (Schlyter GL. p. III). Jemför maisþeri för maisteri Säve Runurkund. N:o 3.[2] Omvändt har handskriften också några gånger t för þ = fno. ð: noytgat 16: 2, oratlica 24: 4, gullat 65, för noyþgat, oraþlica, gullaþ (fno. gullhlað). Ett par gånger träffas också þ felaktigt för g (gh): siþri S: 2 för sigri, hoyþri S: 5 för hoygri.
§ 23.
- F förekommer i GL. i fram-, mid- och slutljudet. I framljudet har
det uttalats som tenuis-spirant, och samma uttal har det förmodligen haft i
ljudförbindelsen ft, som någon gång förekommer i st. f. det allmänna pt: aftun
8 pr,. utgiftir S: 2, giftir 20: 1 (præs. af verbet gifta, som eljes alltid i GL.
skrifves med pt t. ex. 20: 4, 5 och 6 m. fl. st.), halft 49, haft 44 af hafa,
men hapt 42, oaktadt t hör till flexionen och stammen har f. Men för öfrigt
har f i mid- och slutljudet förvisso haft samma uttal, som man antager att f
haft i mid- och slutljudet i fno., d. v. s. som labiodental media, och likasom i
gamla isl. handskrifter i midljudet v (u) stundom tecknas för f, så finna vi exempel
härpå äfven i GL.: haua 6: 1, hauandi 22, aruj 19: 35, calua 23: 4, awair
S: 2, olauir S: 3 qvater.[3]
Det gamla språket egde tre spirantiska läppljud, nämligen 1:o en labiodental tenuis i ordens framljud (t. ex. fno. faðir); 2:o en bilabial media likaledes i ordens framljud samt i midljudet af s. k. v-afledningar (t. ex. fno. verða, hǫggva), samt 3:o ett ljud, som låg midt emellan dessa, en labiodental media i ordens mid- och slutljud t. ex. hafa, gaf. Då f var tecken för det första af
- ↑ När Säve Urk. pag. VIII säger, att hitta förekommer först i öfverskriften till kap. 62, och icke i de föreg. äldre kap., så har han förbisett, att Schlyter insatt i kap. 59 þitta (efter Thitta i B.) för Hitta, som läses i handskr. A.
- ↑ GL. har þ för fno. t uti det främmande ordet skarlaþ 24: 2, 65, fno. skarlat.
- ↑ I Olauir står u (= v) egentligen i slutljudet, då i är blott hjelpvokal (fno. Oláfr). Exemplet är intressant, emedan det tyckes visa, att, då man undvek att teckna v för f i slutljudet, sådant hade sin grund endast i en grafisk egenhet. Man tecknade v för f endast framför vokal. I fsv. handskrifter tecknas (efter Rydq. IV p. 240) arver, þiuver, men arf, þiufrin.
