Den här sidan har korrekturlästs
40
Sven Söderberg.
- dessa ljud och v för det andra, så erbjöd det latinska alfabetet intet tecken för det tredje, och härpå beror det vacklande skrifsättet i våra äldsta urkunder: hafa, hava, hafva. I fv har man förenat tecknen för två närbeslägtade ljud, för att dermed uttrycka ett mellanliggande tredje. Teckningen fh i GL. i orden nefha 8 pr, laifha 64, alfha S: 2 bör sannolikt också betraktas som ett försök att utmärka det ljud, som f brukade hafva i midljudet, från det, samma tecken föreställde i framljudet (Jfr. Rydq. IV p. 241 ff, Wimmer Fno. Forml. § 4, mom. 4 med anm., samt Jessen i T. f. F. og P. III p. 320).[1]
- Ljudförbindelsen fn finner man i GL. i följande ord: cufnar 18: 1, rofnacr 48 ter,[2] stefna (subst. fem.) 31, 32, 39, (verb) 39, men stemna med mn 32 bis, S: 6, och till mn har fn öfverallt annars i GL. öfvergått: limnar 20: 5 (fno. lifnar), iemnir 16: 1 (fno. jafnir), emnum 20: 14 (fno. ęfnum, dat. pl. af ęfni), hamn S: 3 (fno. hǫfn). Framför konsonant bortfaller alltid n ur mn, vare sig konsonanten tillhör samma ord eller blott andra ledet af en sammansättning t. ex. nemdamaþr S: 6, iemt 19: 37, iemgut och iemdyr 19: 33 (Rydq. IV 250).
§ 24.
- V förekommer, såsom redan är antydt, i ordens framljud (r, hr, kr
(qv), sv, fv) samt i midljudet af s. k. v-afledningar. I sin sistnämnda egenskap,
såsom afledningsljud, har v i GL. bibehållit sig endast i ett par enstaka
former, nämligen: stinqva 23: 3,[3] got. stiggan, fno. støkkva, fsv. stiunka (se § 13),
samt part. præt. haggvin 19: 24 och 32. Inf. af sistnämnda verb heter i GL.
hagga 20:15 utan v (fno. hǫggva, hǫggvinn), och likaledes träffas utan v: gera
- ↑ Det germ. urspråket egde bland sina spiranter ingen labiodental media, utan denna har i norden uppstått genom sammansmältning af f och b, likasom ð genom sammansmältning af ljuden þ och d. och den förra öfvergången är lika gammal som den senare. På större Bækkestenen och Læborgstenen, hvilka äro ungefär samtidiga med den större Jællingestenen, läses Rafnuka och Hrafnuka, d. ä. Hrafnunga, i hvilket f står för äldre b: Hrafnunga af Hrafn, äldre *Hrabn (jfr. Harabanaʀ på Warnumstenen). När vi i en annan runinskrift från samma tid, på den mindre Bækkestenen, läsa Hribna med b i midljudet, så bevisar detta icke, att b ännu kunde stå qvar i midljudet, utan blott, att man vacklat i valet af tecken (f och b) för ett ljud, för hvilket man intet särskildt tecken egde.
- ↑ I rofnacr hör n till flexionen, då rofn- står för rofna, gt. plur. af rofa.
- ↑ Af stinqva kan man sluta till en inf. sinqva, hvars præt. sanc förekommer S: 1. Deremot får man för singis och sings 24 pr. sannolikt antaga en inf. singa, hade inf. ännu hetat singva, hade väl præs. konj. ock haft och hetat singvis. Nygutn. har singa, sinka, stinka, Säve St. V. pp. 17—19.
