Den här sidan har korrekturlästs
41
Forngutnisk ljudlära.
- (giera, giara), fno. gørva (gjǫrva), och bland nomina: mieli 6: 2, fno. mjǫlvi (dat. af mjǫl); smieri 6: 2, fno. smjǫrvi (dat. af smjǫr). I adj. gar, stam *garva (fno. gǫrr, acc. m. gǫrvan), har v förmodligen blifvit assimileradt med det föreg. r, ty på annat sätt synes man icke kunna förklara, att ordet ständigt i de tvåstafviga formerna tecknas med rr: garran (acc. sing. m.) 25 pr, garra (acc. sing. fem.) 3 pr, garrum (dat. pl.) 53, fno. gǫrvan, gǫrva, gǫr(v)um. Jfr Rydq. IV 412.
- I framljudet behandlas v såsom i de andra nord, dialekterna,[1] undantagandes framför r, ty under det att fsv. i allmänhet bevarat v framför r, men fno. regelbundet bortkastar det, så har v framför r i gutn. dels bortfallit, dels förvandlats till b; exempel på det förra äro i GL. raiþi 8 pr, fno. ręiði, fsv. vreþe; reka 28 pr, 36: 1, S: 1 och 6, fno. reka, fsv. vræka; rangr 36 pr, fno. ręngr (för *vręngr, sing. rǫng, se Oxf. p. 508). På öfvergången från vr till br har man i GL. allenast ett exempel: briska (briscapus) S: 4, föröka, ett för fgutn. egendomligt verb, som Säve rigtigt sammanställer med got. gavrisqan (se Urk. pag. XXVII samt St. V. p. 7 f.). Men från nygutn. anför Säve (Urk. a. st.) såsom exempel på ord med br för vr: bräida, fno. ríða, fsv. vriþa; brala, sv. vråla, samt brak eller rak, sv. vrak.[2] Hos Rietz finner man angifna såsom nygutn. former både bräkä (p. 62) och räka (pag. 551). GL. har, såsom nyss är nämndt, blott reka.[3]
§ 25.
Halfvokalen i (j) behandlas såsom afledningsljud i GL. på samma sätt som i fno. (Wimmer Fno. Forml. § 24 C d) och är i allmänhet bevarad i de former, der den efter reglerna bör framträda, t. ex. byriar S: 6, fno. byrjar, gt. sing. af byrr; merkium 25: 5, dat. pl. af merki; miþian dagh 31 o. s. v. Dock har halfvokalen emot reglen blifvit bortkastad i nauþsinar 6: 1 (B.
- ↑ Det har bortfallit framför vissa vokaler: op, ypa 36: 2, fno. óp, ǿpa, fsv. op, öpa, jfr. got. vopjan; orþu S: 4, fno. urðu, af verða. Med andra vokaler har det sammansmält till nya ljud: sufa, fno. sofa, af *svefa; kuma. fno. koma, af *kvema; hur för hvar, kufna för *kvafna (se pag. 16 not. 3), tyggia för triggia (pag. 20), þy för þvi (p. 15), so för sva, fno. svá (pag. 16 not. 3).
- ↑ Detta ord heter i GL., liksom i fno., rek, index. 49, kap. 49 bis.
- ↑ Br för vr förekommer också i en svensk dialekt, nämligen i Nerkesmålet, se G. Djurklou: ”Ur Nerikes Folkspråk och Folklif” pag. 7. Denna öfvergång från vr till br är ett bevis för det, vi här ofvan påstått, att v i det gamla språket varit bilabialt, och icke såsom i den moderna svenskan labiodentalt (se § 23).
