Sida:Forngutnisk ljudlära.pdf/54

44

Sven Söderberg.

jfr. fno. ákvę́ðisorð; oloyfins 26: 7, men oloyfis 35, 56 pr; huergin 64, men huergi 8: 1, 24: 4, 36: 2; þaigin, för þoygin (B. thoyghin), 20: 7, men þoygi 20: 15, 28: 7.

§ 28.

1. Konsonantutstötning eger stundom rum i GL. till undvikande af hårda konsonantmöten: crisnu 1 för kristnu (af kristna, fno. kristni), men gt. sing. cristnur S: 4; crisna S: 4 för kristna (gt. plur. af adj. kristin samt præs. inf.), men i samma kapitel: cristna siþi, cristnum landum, cristnir; syscana 24: 5 bis, för systkana; byrslufulk 56, för byrgslufulk (af byrgsla, af verbet byrgia). Vidare är r ett par gånger utstött ur fyrsti (fno. fyrstr, den obest. formen af detta ord brukas icke i GL.): fysti 25 pr, fystu 32 (jfr. Säve Urk. p. XXIX). I atr, fno. aptr, är p utstött förmodligen med den föregående vokalens förlängning, liksom i sv. åter (se Rydq. IV pag. 344).^[1]
2. Konsonantomflyttning. När man i GL. 25: 6 läser gaþr för garþ, så har detta beteckningssätt sannolikt ingen betydelse för uttalet, utan är blott ett skriffel. För ett blott skriffel anser jag också haflt för halft 23 pr. Deremot torde bokstafsomflyttningen beteckna en verklig ljudomflyttning i följande fall, som ega motsvarighet i fsv. och fno. handskrifter (se Rydq. IV p. 454 och Bugges upplaga af Sæmundar Edda pag. 419): sonch för sochn (så B.) 6: 1, silgdu för sigldu (af sigla) S: 4, elpti för efldi (af efla)^[2] S: 1. I kap. 43: ”cumbr fastr weþur ocliptr til manz, þa taki ertaug firi hepta launs; kennjs hann ai atr, þa taki so launs sum firi annur lamb” är, enligt hvad prof. Bugge visat, launs icke skriffel för laun, utan står genom omflyttning af sn till ns för lausn, fsv. lösn. Se T. f. F. og P. Ny Række III p. 265 f.

§ 29.

Assimilation.

1. Ett af de mest utmärkande drag, hvarigenom fsv. skiljer sig från fno., är, att assimilation af nk och nt till kk och tt eger rum i ett
   1. I ordet eluist S: 1 (þa war gutland so eluist at þet daghum sanc oc natum war uppi) eger en utstötning af två konsonanter rum, då eluist enligt prof. Bugges förklaring (se T. f. F. og P. Ny Række III p. 260 f) står i st. f. elvitskt, af ett adj. elvitskr, som prof. B. härleder af pronominalstammen *el, annan (lat. alius), och fgutn. vitr, fno. véttr, väsen; elvitskr = ”hjemsögt af fremmede Væsener d. e. hjemsögt af Troldskab."
   2. Af efldi skulle man närmast efter omsättningen erhållit ęlfdi, men då fd icke varit någon i språket bruklig ljudförbindelse, så har fd öfvergått till ft, som sedan såsom vanligt blifvit pt enligt § 23. Jfr. Rydq. I 107.