sak, att den madam, som hittills hade förestått försäljningen i konsumtionsföreningens krambod, hade lagt ihop pengar och skulle gifta sig i dessa dagar, fast hon var en enka på femtio år.
Först då den gamle hade gått, vände Abraham sig emot Grete, för att njuta af sin triumf; men uttrycket i hennes ansigte var ej det han väntat sig.
»Nå, Grete, är du inte nöjd med mig?»
»Ja, tack så mycket; far har varit så rädd, men jag visste nog, att du skulle hjälpa, och föra hans talan; det har du väl gjort?»
»Ja, naturligtvis, det kan du väl förstå», svarade Abraham helt förvirrad.
Grete blef genast uppmärksam, så att han skyndade sig att tillägga:
»Du kan lita på, att jag lät dem förstå —»
»Hvad sade du? Berätta! Hvad sade du till dem? Var din far med?»
Detta intresserade henne tydligen mest; hon hade faderns blod, och intet tycktes henne så stolt och stort, som när någon satte sig upp mot de mäktige och sade dem sanningen midt i ansigtet.
Sedan det vaknade medvetandet om hennes olyckas hela omfång hade gjort hennes kärlek så ömtålig och smärtsam, var hon ej så
