Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
244

Carsten Lövdahl sjönk ner i stolen; det var hans första seger.

Det stora kontoret låg i eftermiddagens skugga; endast en och annan gul solstråle hittade väg genom de vissnade lindbladen och föll snedt in i rummet öfver mannen vid fönstret, öfver den tjocka mattan; och borta på bordet träffade en stråle den bronsförgylda Fortuna, som halft sväfvande räckte sin krans mot den tomma länstolen.

Endast i ett hus i staden herrskade oblandad glädje.

Bankdirektör Christensens fru hängde om halsen på sin nyss hemkomne man och bad honom snyftande om förlåtelse, för att hon så skamligt hade misskänt honom; och halft sanslös af sinnesrörelse låg hon och sladdrade om allt hvad hon skulle köpa på Lövdahls auktion.

Det var nästan som en tablå.