Den här sidan har korrekturlästs
172
NIONDE KAPITLET.

Uttröttade kommo vi ändtligen sent på aftonen till den plats, där våra män skulle möta oss, Pozo de la Reina (drottningkällan), ett litet värdshus, det yttersta på gränsen mot de glest bebodda trakterna kring Gallegosfloden. Ett par flaskor dåligt öl förbättrade just icke mitt tillstånd, och jag var riktigt glad, att ingenting hörts af våra män och att vi därför i lugn kunde få hvila ut den följande dagen.

Vårt uppehåll blef för öfrigt längre, än jag väntat: det dröjde tre dagar, innan vi hunno blifva samlade och få allt i ordning för



uppbrott till expeditionen. Icke heller gick det särdeles fort framåt med dagsmarscherna; en sträcka på 35 km. var ett ganska högt medeltal för dem. Vår från skilda håll sammanbragta hästskock visade ingen sammanhållning, och det var väl, att vi voro så många för att drifva på, eljest skulle vår färd gått ännu långsammare. I detta hänseende äro mulåsnorna, som troget trafva på i ledstoets fotspår, mycket bättre. De äro äfven bättre såsom lastdjur, och trots att de äro så små, bära de dock betydligt tyngre bördor än en häst. Ständigt och jämt komma bördorna i olag, och