Den här sidan har korrekturlästs
196
TIONDE KAPITLET.

Men för att kunna uppfatta dem som jättar fordras en liflig fantasi, så vida de icke mycket hastigt degenererat från sina förfäders typ, och det förefaller obegripligt, huru en sådan saga så länge kunnat blifva trodd.

Patagonierna bebo ett slags stora tält, hopsydda af guanacoskinn, så vida ej, såsom numera vanligen är fallet, vanlig tältduk användes. Grundstommen utgöres af grofva trästolpar, vid öppningen vanligen fem i bredd. I fonden ligga familjens sängplatser; framme vid öppningen är eldstaden, och uppfördt i dalen vid någon liten bäck och vid foten af en brant sluttning, som



förtager vindens våldsamhet, bildar det hela en betydligt bekvämare bostad, än som vanligen kommer på de kringströfvande hvitas lott i dessa trakter. Det är emellertid icke särdeles svårt för detta nomadfolk att hålla sig med goda bostäder, då de i sina hjordar af hästar äga det yppersta medel att förflytta äfven en ganska tung packning. Ett par indianfamiljer, som slagit upp sitt läger vid en liten biflod till Coylefloden, hade en hjord af nära fyra hundra hästar, alla djur af det bästa slag.

Patagonierna äro numera så civiliserade, att de ständigt stå i beröring med de hvita och att äfven främlingen med fullkomligaste trygghet kan bege sig till deras läger och åtnjuta deras