Den här sidan har korrekturlästs
216
TOLFTE KAPITLET.

Att civilisationen framskridit långt i förhållande till hvad som berättas for 15 år sedan, märkes snart. Nästan alla indianerna bära europeiska kläder, som de väl förstå att uppskatta, och de syna dem noga, innan de taga mot dem i utbyte för sina skinn. Blott barnen äro nakna, och några få gånger såg jag kvinnor, hvilkas enda beklädnad var de förr så brukliga korta kapporna af hopsydda utterskinn, som de taga af sig såsom sista bytesmaterial, när allt annat tagit slut.

En ung flicka kom ombord på fartyget i Borja Bay. Hon förstod litet spanska och kunde också tala några ord, som hon förklarade att hon lärt sig i missionen å Dawson-ön. Med lika



mycket själfbelåtet koketteri som trots någon europeisk medsyster mottog hon de artigheter, som slösades på henne. Efter hvartannat åt hon socker och drack kaffe, vin och caña (brännvin), tills hon var åtskilligt »sned», dock ej mera än att hon kunde reda sig. Hon ville ej gärna lämna fartyget, när detta påbjöds, och bad, då hon skulle gå, om nål och tråd, visande att de voro behöfliga för att bättra på de något bristfälliga kläder hon bar.

Vid stranden af kanalerna finner man ofta stommen till de enkla bostäder, som indianerna sedan förbättra genom att täcka öfver dem med gräs och sälskinn. På hafvet tillbringa de sin mesta