Den här sidan har korrekturlästs
232
TRETTONDE KAPITLET.

intet tvifvel, att det är chilenernas bemödanden, som hittills lyckats hindra ett fredsbrott med Argentina, fastän Chile vid tvistigheternas början militäriskt var sin granne betydligt öfverlägset, under det hvarje dag bidrager att alltmer förskjuta öfvermakten åt den andra sidan.

Under århundradets senare del har Chile haft blott en enda revolution, då presidenten Balmaceda är 1891 fördrefs från landet. Den framkallades af det rika konservativ-klerikala partiets reaktion mot försöken att bryta dess makt och i närmaste hand af en del direkta öfvergrepp från presidentens sida. Chilenerna själfva äro stolta öfver att den ej som de flesta andra sydamerikanska revolutioner var en leksaksstrid mellan generaler utan en kamp, där tiotusentals människor funno döden för »la libertad».



Af krigiska lagrar förskrifva sig de friskaste från kriget mot Bolivia och Perú år 1879—83. Chiles flotta tillintetgjorde den fientliga, dess trupper krossade vid Chorillos och Miraflores de förbundna staternas motstånd och intågade därefter i Perús hufvudstad. Sydamerikas rikaste provinser blefvo segrarens rof, och peruanska krigsfartyg förstärka ännu Chiles flotta, likasom det fyrtorn, som förr ledde seglaren in i Limas hamnstad, som ett minne af segern nu står upprest i Lotas park.

För Chiles nationalnäringskälla, dess bergsbruk och grufvor, och för de förhållanden, hvarunder dessa arbeta, får jag nedan tillfälle att redogöra. I högre grad än något annat lika vidsträckt själfständigt rike är Chile ett grufvornas land, hvars nationalrikedom bestämmes af värdet på salpetern, kopparn och silfret. För åkerbruket är egentligen endast den långa och smala långsdalen af betydelse; de norra provinserna äro för torra, de södra för bergiga, kalla och fuktiga.