Den här sidan har korrekturlästs
56
FJÄRDE KAPITLET.

så länge vi ännu kunde länsa undan för vågorna. Men så kom ett ögonblick, då båten stötte i den med den fallande floden alltmer torrlagda bottnen, ännu långt från stranden. Det var blott en sekund, men det var nog för att låta oss upphinnas af en svallvåg, väldigare än de andra, som på ett ögonblick fyllde båten, lämnande våra effekter simmande eller nedsänkta i vattnet och oss själfva så genomblöta, som om vi varit sällskap åt fiskarna en längre tid. Men detta var egentligen icke något ondt, ty så mycket mindre kunde vi tveka

att ögonblickligen kasta oss i vattnet, som gick högt öfver midjan, och med förenade krafter lyckades vi skjuta båten litet närmare stranden, från hvilken vi möttes af dem bland vårt folk, som förut kommit i land. Det sista stycket måste sakerna bäras i land eller släpas genom vattnet — de tyngre koffertarna —, tills vi ändtligen med alla våra effekter befunno oss pä det torra, där vi trötta nedsjönko, under det att matroserna återvände till båten, som åter stötte ut, lämnande oss ensamma på Eldslandets kust.

Det var vid tvåtiden på morgonen den 6 december och ännu mörkt. Det enda vi kunde göra var att söka oss en