Sida:Fredmans Epistlar.djvu/94

79

Dess kjortlar rycks och uret stannar,
Perpendikeln sprang af;
Och Nymphen sjelf den krans förbannar
Som Fröja gaf.

* * *

Du stränga magt som kärlek dödar
Med raseri!
Märk, Ullas lilla fot sig mödar,
Och hon blir fri.
Kring templet hännes ögon hvälfva,
Där hon Themis nyss rönt,
Fast Politiens drottar sjelfva
Dess hjessa krönt.

* * *

Så skynda dig at Fröja lyda;
Glöm afunds hand;
Lät nöjet bloss din himmel pryda,
I Paphos land.
Gå, tänd och dela än en lusta
Som naturen ger lif;
Gråt intet mer, håll upp at pusta,
Och lycklig blif.

N:o 29.