Den här sidan har korrekturlästs
224

„Helt mycket spör du, konung, men jag dig svara vill.
Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till.
I Ånger är jag uppfödd, min arfgård heter Brist,
hit kom jag ifrån Ulfven, hos honom låg jag sist.

Jag red i fordna dagar så glad på drakens rygg,
han hade starka vingar, och flög så glad och trygg;
nu ligger han förlamad och frusen jemte land,
sjelf är jag gammal vorden, och bränner salt vid strand.

Jag kom att se din vishet, i landet vida spord,
då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord;
Jag tog en narr för bröstet och vände honom kring,
dock steg han opp helt oskadd, förlåt mig det, kung Ring!“ —

„Ej illa,“ sade kungen, „du lägger dina ord;
de gamle bör man ära, kom sätt dig vid mitt bord!
Låt din förklädning falla, låt se dig som du är;
förklädd trifs glädjen icke, jag vill ha glädje här.“

Och nu från gästens hufvud föll luden björnhud ner,
i stället för den gamle, en hvar en yngling ser.
Ifrån den höga pannan, kring skullran bred och full
de ljusa lockar flöto liksom ett svall av gull.

Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå,
i handsbredt silfverbälte med skogens djur uppå.
I drifvet arbet alla den konstnär bragt dem an,
och rundt kring hjeltens midja de jagade hvarann.

Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt,
vid sidan hang hans slagsvärd, en stannad ljungeld likt.
Den lugna hjelteblicken kring sal och gäster for,
skön stod han där som Balder, och hög som Asa-Thor.