Den här sidan har korrekturlästs
176

„för Beles rike: snöblommor dofta
i fridsmöns lockar, och vintergrönt
kring offret hänges, det är dock skönt!
Jag kunde dö, men det vore skoning:
förtörnad Balder vill blott försoning,
en långsam död, kan ej hvila få,
dess hjerta klappar, dess pulsar slå.
Men säg för ingen den svagas strider!
jag vill ej ömkas, ehur jag lider;
kung Beles dotter fördrar sin sorg,
men hälsa Frithiof från Ingeborg.“ —
När bröllopsdagen nu kom (den dagen
jag gerna sett från min runstaf tagen),
mot templet skredo i långsam färd
hvitklädda jungfrur och män med svärd.
För skaran tågade dyster sångarn;
men blek satt bruden på svarte gångarn,
blek som en ande, som sitter på
det svarta molnet, när åskor gå.
Jag hof ur sadeln min höga lilja,
jag ledde henne på tempeltilja
till altarrunden; der sade hon
till Lofn[1] sitt löfte med säker ton,
och mycket bad hon till hvite Guden,
och alla greto, så när som bruden.
Då märkte Helge på hennes arm
din ring, han ryckte den bort med harm:
på Balders bild nu den gyllne hänger.
Min vrede styrde jag då ej länger;
jag ref från länden mitt goda svärd,

  1. Äktenskapets Gudinna.