Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/107

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
107
KUNG ÖSTENS FALL.

Agnar och Erik, de modigaste hjeltar, äro fallne; och blir det eder skamligt, om j ej hjelpen mig att hämnas det». Ivar Benlös svarade: «Aldrig kommer jag till Sverge att strida mot konung Östen och hans myckna trolleri». Häruti instämde ock hans bröder. Då sade Aslög: «Det vet jag, att änskönt Agnar och Erik voro mina stjufsöner, skulle de icke hafva låtit eder ligga ett år ohämnade». Men Ivar svarade: «Ej gagnar det, att du qväder den ena uppäggelsen efter den andra åt oss; ty vi veta bättre än du, hvad fara der förestår». Aslög sade, «dem ej vara dugliga män, som sådant fruktade», och ämnade hon nu gå bort, då hon ej kunde beveka sönerna; men Sigurd Orm i öga, som var tre vintrar gammal, hörde detta samtal. Han sade då: «Om du så längtar, moder, skall jag tre dagar härefter fara mot kung Östen; och skall han ej längre råda i Uppsala, om mina Disor[1] duga». «Du, min goda son», sade då Aslög, «skickar dig ärliga; men litet lära vi två förmå». Vid detta blygdes de äldre bröderna och lofvade ändtligen också sin hjelp. Alltså utrustades en stor krigshär mot Sverge. En del deraf skulle gå landvägen och anföras af Aslög, men sönerna foro sjövägen med flottan. Sedan möttes båda krigshärarna på bestämdt ställe, och började härja och bränna i Sverge, och ihjelslå allt, det lefvande var.


ELFTE KAPITLET.
KUNG ÖSTENS FALL.

Landfolket flydde undan för denna fejd till konung Östen. Han förstod nog, hvilka de vikingar voro, som kommit, utfärdade derföre budkaflar och kallade till sig alla, som kunde vapen bära öfver allt Svearike. Han får således en stor krigshär tillhopa, med hvilken han

  1. Disa kallades hvar enskild menniskas ödes-gudinna.