Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/111

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
111
RAGNAR LODBROKS DÖD.

och en noga skönja, att denna skilsmessa gick Aslög mycket till sinnes.


FJORTONDE KAPITLET.
RAGNAR LODBROKS DÖD.

Ragnar seglade nu till England, men en storm kastade hans skepp mot stranden, så att de sönderslogos. Dock kom allt manskap lyckligt undan med sina vapen, och Ragnar började straxt att härja och underkufva landet. Men konung Ella, som genom sina kunskapare fått veta Ragnars resa förut, hade en mägta stor krigshär församlad af hvarje man, som kunde föra vapen och rida häst i hela England. Ella utgaf den befallning i sin här, «att ingen skulle bära uddvapen mot Ragnar; ty», sade Ella, «Ragnar har söner, som aldrig skola lemna oss i fred, om han faller här». Men Ragnar iklädde sig en hjelm och den silkesskjorta, som Aslög förärat honom; andra skyddsvapen hade han icke. Derpå började slaget; och emedan Ragnar hade mycket mindre folk, så föll snart största delen deraf. Men han sjelf gick hela dagen fram och tillbaka genom Ellas troppar med mördande och så stora hugg, att ingen mägtade stå deremot. Slutligen föll allt hans folk, och han sjelf innestängdes mellan sköldar och blef sålunda fasttagen. De frågade nu, «hvem han vore?» men han svarade ej. Då sade Ella: «Han skall nog komma i värre mannarön, om han ej vill säga oss sitt namn». Derpå lät han kasta Ragnar i en ormgrop, med befallning att straxt upptaga honom, om han erkände sig vara Ragnar. Ragnar blef nu förd till ormgropen och ditkastad, dock rörde ormarna honom ej. Då afklädde männerna honom silkesskjortan, och nu hängde sig ormar på alla sidor vid honom. Då talade Ragnar och sade: «Grymta månde grisarna, om de visste galtens nöd, och hvad den gamle lider». Männerna förstodo