Den här sidan har korrekturlästs
81
Möta min ängsliga blick och sätta mitt hjerta i darrning;
Skrifvare, magra som strån, theslikes med kinder som näfver,
Fordom studenter som jag, nu skrumpna med hiskliga smalben,
Ströfva som hamnar omkring och lura på gödande tjenster;
Flickor, älskliga mör, som fordom i hvirflande dansar
Prydde min ungdomsverld och spridde deröfver sitt solsken,
Femtonkantiga nu, förbytta till grymma madamer,
Stå de på lifvets strand, som ”harpor vid Babylons elfver.”
Men det är Tidens sätt att kufva vår syndiga ande:
Menniskan yfs af sitt lif, och ungdomen är hennes högmod.
Högmod går alltid för fall. Det är derför som årena komma
Skickade på oss, att svalka vår geist med sitt kylande pulver.
