Den här sidan har korrekturlästs

54

GABRIEL.

Och doktorn —?

RUTH.

Vila, riklig föda — sol och ren skogsluft — Har du —?

GABRIEL.

Nej — jag arbetade en stund vid hamnen, men kunde inte mera —

RUTH.

Gabriel!

GABRIEL.

Jag är främling här — som i mitt hemland och man har ingen plats för mig.

Ruth — ångrar du inte — att du någonsin gift dig med mig, att du såg mig, träffat mig, talat med mig, att du inte genast gick din väg — — —

RUTH.

Min älskade och min befriare — tala inte så — ännu är det ögonblicket mig så vidunderligt nära, då jag första gången såg dig — du stod i talarstolen, solen föll in genom det breda fönstret över ditt hår, ungdomen satt stum runt om dig.

GABRIEL.

Vad talade jag om?

RUTH.

Om friheten — tvånget till frihet är det enda tvång, människan måste underkasta sig på jorden, sade du — och det lyste om dig, av sol och av