Sida:Gamla brev (1912).djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs

98

stående, ingenting är, att det är tomhet och leda, då uppstår ett helvete, som gnager på vår innersta livstråd, och som lär oss att draga ut facit ur livets sammansatta regula de tri. Ty det är mycket sammansatt. Och ve oss, när vi upptäcka, att facit är = 0.

Jag såg detta, och medan jag såg, märkte jag, hur den människa, vilken dag efter dag förnötte livet vid min sida, förändrades. Med förvåning iakttog jag, hur allt i själva staden, i hela vår omgivning väckte Gertruds motvilja. Hon var plågad av vårt umgänge, plågad av att promenera, jag tror nästan, att hon led till och med av utsikten från våra fönster. Ständigt talade hon om Uppsala, som om det var den naturligaste sak, att vi snart skulle återvända dit. Det var, som om hon ej kunnat leva utanför dess luft och dess råmärken.

Och vad var det hon saknade? Ungdomslivet, konserterna, studentmössorna, första maj — vad vet jag? Alltnog — hon saknade det, hon grävde sig in i denna saknad med en intensitet, vilken på mig verkade som smitta. Jag, vilken under hela denna tid endast kämpade för att glömma, jag behövde, att hon