Sida:Gamla brev (1912).djvu/103

Den här sidan har korrekturlästs

101

mitt verk, och som hon plägat hjälpa mig att ordna. Och hon tillade:

»Jag tyckte, det var så roligt att veta, hur ditt arbete växte.»

Det var hon, som sade mig detta, hon, för vilkens skull jag kastat alltsammans över bord. Det föreföll mig, som om jag hoppat i sjön för att rädda en drunknande, och denna främmande människa grep mig till tack i strupen och pressade mitt huvud under vattnet för att tvinga mig att dö.

Jag minns ej vad jag svarade. Men jag minns, att dessa ord förföljde mig i den grad, att jag nästan tyckte mig se dem lysa som med fosforsken från väggarna i skolsalen. Hade hon förstått, vad jag måste göra och vad detta kostade mig, hade hon åtminstone tegat. Nu förstod hon blott, vad som varit, men intet av det som var. Och därför uttalade hon dessa ord, vilka revo i mig som vassa sylar. De värkte inom mig som en hemlig böld, och fri som jag kände mig, grubblade jag under deras inverkan på möjligheten att trotsa allt och rymma bort till någon liten tysk småstad, där jag fritt kunde börja mitt ensamma liv på nytt.