Sida:Gamla brev (1912).djvu/109

Den här sidan har korrekturlästs

107

i min sorg eller ens någonsin hade varit min vän.

Jag hörde honom säga mig farväl och gå, och jag tror, att han gick, därför att jag bad att få vara ensam.

När han gått, satt jag länge i tankar, och för första gången, sedan min hustru dött, erfor jag den lättnad, som ligger i att kunna gråta.