112
mig något, som jag icke vetat. Jag tog fram dem ett efter ett, och jag fann, att de lågo där alla — i kronologisk ordning — från de första fästmöbreven med sin barnsliga, osäkra handstil till det sista årets brev, när jag lämnat henne ensam under en vecka för en affärsresa. Det var helt kort innan hon dog. Och jag såg på dessa kuvert, hur hennes handstil med åren förändrats. För första gången märkte jag, att den hade ett tycke av min egen.
Jag märkte detta med en känsla, som på ett obeskrivligt sätt gjorde mig ont, och jag höll just på att lägga dem undan igen, när min blick föll på ett tjockt kuvert utan poststämpel eller utanskrift. Det låg underst i packen och syntes vara ditlagt med avsikt. Åtminstone flög den tanken igenom mig, och med en känsla av plötslig förfäran betraktade jag detta vita kuvert, vars innehåll jag icke kände.
När jag brutit det, fann jag, att det innehöll ett brev, och att detta brev var till mig. Det var daterat just under den vecka, då jag sista gången lämnat henne ensam, och kuvertet gömde, utom det brev, som jag ej vågade läsa,
