Sida:Gamla brev (1912).djvu/125

Den här sidan har korrekturlästs

123

tända din lampa och satt tyst bredvid dig, medan du arbetade. Då såg du ibland upp och nickade åt mig, jag kom fram till dig, och du tog mig i dina armar och kysste mig. Det skall du veta, att jag tänker på nu. Det är det enda jag minns och skall minnas. Jag skall minnas det varje dag som går, varje timme som försvinner. Jag skall minnas det ännu den stund, då du sitter vid min bädd och jag sista gången får tacka dig av hela min själ, för att du gjort mig så mycket lyckligare, än jag fått göra dig.

Och nu skall du inte tycka, att jag är dum, därför att jag säger, att sedan jag skrivit detta, så blir det mig inte så svårt att dö. Ty jag vet ju, att en gång skall jag få säga dig farväl — när du läser, vad jag nu sitter och skriver. Då skall du kanske älska mig en smula igen, och det är så bittert, så bittert att tänka på, att jag då ej kan få borra mitt huvud ned i din famn och känna dig smeka mig. Och ändå är det som den högsta lycka, när jag tänker därpå.

Och om vår lilla gosse får leva, skall du aldrig låta honom veta, att jag icke kunde göra