Den här sidan har korrekturlästs

13

uppe, till dess att lektionen var slut. Jag gick hastigt ut, smög mig en bakväg undan mina kamrater och tillbragte rasten på en del av gården, där ingen plägade uppehålla sig. Genom fönstren såg jag dock, hur man inifrån den stora byggnaden följde mig med medlidsamma blickar, vilka jag ej kunde möta, och ju mera jag bemödade mig att icke se åt detta håll, desto tydligare kände jag, hur allas ögon sökte mig. De tio minuter som rasten räckte, föreföllo mig så onaturligt långa, att jag två gånger måste se på mitt ur, för att övertyga mig om, att icke tiden stod stilla, och när jag äntligen hörde skolklockan ringa, kallade den mig in för att i ett nytt klassrum möta samma beklagande miner, samma deltagande, stumma hälsning. Fyra gånger genomgick jag under förmiddagens lopp denna tortyr, och när äntligen befrielsens timme slog, uppehölls jag i korridoren av en kamrat, vilken med ett tungsint uttryck i ögon och röst beklagade sorgen. Jag tyckte, att jag kunde ha slagit honom i ansiktet.

Jag ilade hem som förföljd av onda andar, jag gick bakgator för att icke möta någon be-