Den här sidan har korrekturlästs

28

för min port helt oförmodat mötte min forne vän, Kristian Sundin.

Det var nu nära fem år sedan jag såg honom, och jag blev därför helt överraskad, då han utan vidare kom fram och tog mig i hand. Han är skriftställare, min forne vän, det är inte utan, att han till och med gjort sig ett namn, och jag har städse gått honom förbi med den känslan, att han numera ej kan ha något intresse av att träffa en obetydlig lektor vid en skola.

Han stannade emellertid och sade med ett besynnerligt tonfall, att han sett min hustrus dödsannons i en tidning. Så tystnade han plötsligt, och jag kände, att jag blev röd, när han såg på mig. Så stodo vi en stund, stirrande på varandra, utan att tala, till dess jag alldeles omotiverat tog hans hand, mumlade ett tack och ville avlägsna mig.

»Går du?» sade han.

»Ja,» svarade jag. »Jag bor här.»

Därmed gick jag.

Men detta möte har skrämt upp mig. Det lämnar mig ingen ro. Oupphörligt tänker jag på Kristian Sundin, tänker på gamla dagar.