31
det var ur denna känsla av obehag, som fröet till våra senare missförstånd spirade.
Redan från vår tidigaste ungdom kunde jag minnas, hur ofta jag hade förvånat mig över den underliga blandning av skygghet och tillitsfullhet, som fanns i denne mans väsen. När han vid ett tillfälle, som det jag ovan skildrat, trädde in i mitt rum, minns jag, att han städse kastade en på en gång ängslig och forskande blick på mitt ansikte för att utröna, om jag mottog honom med nöje, eller om jag egentligen önskade honom dit pepparn växer. Han gjorde sig aldrig några särskilda illusioner i den vägen, och när jag lät honom förstå, att han var överflödig, gick han sin väg utan ett ord, alldeles som om detta varit den naturligaste sak i världen. Jag minns, hur denna hans undfallenhet för min person på en gång roade och retade mig. Varför han lämnade mig — ty jag såg mycket väl, att detta var fallet — har jag aldrig brytt mig om att efterforska. Jag vet endast, att jag ofta förvånade mig över, att hans intresse för mig icke slappades. Det tilltog tvärtom med åren, och jag kunde till sist icke värja mig för att röna in-
