34
heten, som är oundviklig, blir alltför kännbar. Så skiljas vi åter, gå ånyo var sin väg, och vi hava i grund och botten ej träffats mera än två stenar träffas, vilka händelsevis stötas emot varandra av en förbirullande vagn.
Varför skall då detta möte, som var så tillfälligt, så kort, så intetsägande, sysselsätta mig nu, då så mycket annat ligger mig närmare, då jag har all anledning att endast tänka på mig själv?
Jag känner mig till mods, som om denne man ville mig något. Jag kan ej bliva den tanken kvitt, att när vi möttes, hade han något att säga mig, som aldrig blev sagt. Han blir för mig inbegreppet av de människor, som jag stängt ute, och vilka nu vilja knacka sig in för att spörja, om jag är ensam, om jag sörjer.
Prat. Min dörr är stängd, min hjärna är klar, jag sörjer icke, och jag vill vara ensam.
