Den här sidan har korrekturlästs

VII.


Jag kan emellertid ej hjälpa, att jag återigen kommer att tänka på Kristian Sundin. Besynnerligt nog har jag en känsla, som om jag redan på förhand vetat, att jag skulle komma att möta honom. Ej just när det skedde, ej ens i dessa dagar. Men någon gång, när jag minst väntade det. Att jag emellertid nu ständigt får denne man i mina tankar, beror på, att jag ej kan glömma hans ansiktsuttryck. Han såg nästan sorgsen ut, när jag gick ifrån honom, och det påminner mig om den dag, då vi sista gången sågo varandra i Uppsala.

Det mest besynnerliga är, att jag mycket väl kommer ihåg, hur han såg ut, när vi denna gång träffades. Det är många år sedan dess. Men jag erinrar mig tydligt, att han även då fick det ansiktsuttryck, som jag nu iakttog, och vilket plågade mig då, som det gjort nu. Hans ansikte uttryckte nämligen en blandning av förvåning, missräkning och behärskad harm, och