VIII.
Att vara isolerad har det med sig, att till
och med den, som söker ensamheten, understundom
plågas därav. En dag, när jag skulle
gå hem från skolan, fick jag plötsligt lust att se
andra människoansikten än dem, vilka plägade
betrakta mig i skolans korridorer eller genom
den stora byggningens fönster. Jag var dessutom
rädd för min långa eftermiddag, och lydande
en plötslig impuls, gick jag in på Du
Nord för att äta middag.
Knappt hade jag kommit in i matsalen och vikit förbi glasskärmen, förrän jag befann mig ansikte mot ansikte med Kristian Sundin. Han satt vid ett av fönsterborden, var ensam som jag och hälsade. Jag var så oförberedd på hans närvaro, att jag ej ens hann samla mina tankar för att handla med överläggning. Som om jag varit under inflytande av en främmande makt, närmade jag mig honom, och när han
