Den här sidan har korrekturlästs

54

i tanke att tröttheten snart skulle giva vika. Det var vinet, samtalet, den långa promenaden … Alltsammans hopade sig för att få mina nerver att domna. Och utan att jag märkte det, slöto sig mina ögon, och jag föll i sömn. Hur länge jag sovit, vet jag icke. Men just därför att jag tyckte mig hava sovit länge, är jag böjd för att tro, att det måste hava varit på sin höjd en kvarts timme. Då tyckte jag mig — om det var i drömmen, eller just när jag vaknade, kunde jag omöjligt avgöra — höra en stämma, vilken suckade som under trycket av en obeskrivlig plåga. Denna stämma liknade på det underbaraste sätt något, som jag tidigare tyckte mig hava hört. Och stel av förskräckelse låg jag stilla, medan jag ansträngde min yttersta nerv för att lyssna.

Då jag intet kunde urskilja, reste jag mig upp och började gå omkring i mina rum, som om jag velat övertyga mig om, att ingen var därinne. Jag gick in i mitt sovrum, tände ljus, såg under möblerna, men fann naturligtvis ändå ingenting. Det besynnerligaste var dock, att jag hela tiden var alldeles övertygad om, att jag heller ingenting skulle finna. Mina under-