Den här sidan har korrekturlästs

56

trakta den som en hörselvilla, och i det jag äntrade upp från min stol, gick jag fram till dörren för att bättre kunna lyssna.

Då såg jag till min outsägliga fasa, att en nyckel satt i låset. Jag sprang tillbaka till skrivbordet, drog ut den låda, där jag en gång lagt ned nyckeln, och började leta efter densamma. Den fanns icke. Jag genomsökte de andra lådorna, i tanke att jag hade lagt den på ett annat ställe, och att jag blott mindes fel i fråga om platsen. Jag genomsökte min byrå, till och med mina bokhyllor. Omöjligt. Den var ingenstädes till finnandes. Jag förstod alltså, att jag icke längre var ensam. Det fanns någon i denna avstängda våning, några steg ifrån mig, någon, som gått dit in, och som alltså när som helst kunde komma tillbaka. Besynnerligt nog var det dock ej detta, som närmast sysselsatte mig. Att jag ej var ensam, var tydligt nog. Men vad jag grubblade över, var, hur nyckeln kommit ur min låda. Ingen hade sett, när jag en gång lade den dit. Ingen kunde ens veta, att jag tagit ur den, eller att den över huvud var gömd. Själv hade jag icke återsett den sedan begravningsdagen, och