4
mellan dem och mig är icke allt förbi. En dag skall vår vänskap och vårt umgänge börja ånyo, och jag skall åter i fullt mått kunna smaka ensamhetens stora, obeskrivliga fröjd.
Men innan dess vill jag samla spillrorna av mitt splittrade liv, samla dem noga, sätta dem samman bit intill bit, på det att bilden av det liv som varit måtte bli så klar och så sann, att jag kan förstå mig själv, förstå de makter, vilka slogo detta liv i stycken, förstå dem så helt, att jag aldrig åter råkar i deras våld.
Från mitt fönster här ser jag ut över den vida slätten, bakom vilken höjer sig Lidingöskogens mörka rand. I det sista huset på Valhallavägen har jag min boning och här är tyst och stilla, som bodde jag på landet och den stora staden vore långt borta. Denna utsikt är vacker och vid. Den borde komma mina tankar att flyga och mina pulsar att slå. Belyst som den ligger av aftonsolen, den härliga majs första sol, har jag sett den i tvenne år av mitt liv och den borde tala till mig, som ingen människa på jorden kan tala till en annan.
Men den gör det icke. När jag ser ut över denna underliga slätt, denna torra hed,
