5
flyttad mitt in i Stockholms skärgårdsnatur, har jag en hemsk känsla av, att den ligger där och tiger emot mig, sluter till sin mun som en människa i vrede eller sorg.
Jag har kanske sett denna slätt med dess mörka skogsrand för ofta. Jag har sett den under det år som gått, under det år, vilket gömt mitt öde i sitt sköte och fullbordat dess utveckling. Den minner mig om allt, som jag stängt ute, när jag drog ned gardinerna i min våning och stoppade nyckeln i min låda. Jag vill ej se på den mera. Ty den är hemsk när den tiger, men själva tystnaden gör på mig ett spöklikt intryck, som om den kunde börja tala.
Därför böjer jag mig ned över mitt papper, böjer mig ned för att bättre kunna se in i mig själv. När det blir mörkt, blir jag lugnare. Då tänder jag lampan och fäller gardinen i mitt rum. Som en vägg stänger denna gardin utsikten mot det förflutna, och med skärpta tankar ser jag endast på, vad som är. Framför mig och bakom är skymning, och nära mitt öga lyser blott min lampas ensamma sol.
