69
nämligen undan Gertruds porträtt på mitt skrivbord för att få plats för brickan med min aftonmåltid. Jag tyckte, att hon fick en sorgsen min, när hon tog i porträttet, och jag var nära att fråga henne, vad hon egentligen tänkte om mig. Det var blott med ansträngning jag förmådde kuva min talträngdhet, och allt som minuterna skredo, hade jag formlig hjärtklappning av obeslutsamhet, om jag skulle tilltala den gamla eller ej. Jag kände mig emellertid lättad, när hon gick, och ändå visste jag, att den verkliga lättnaden infunnit sig, om jag kunnat övervinna mig själv och talat.
En annan afton ringde det på min dörr. För ovanlighetens skull var jag hemma, ehuru det var tidigt på dagen. Jag gick och öppnade, i tanke att det var brevbäraren. Till min överraskning steg Kristian Sundin mig till mötes och frågade, om jag tog emot.
Jag blev varken häpen eller otålig, jag tänkte ej på annat, än att nu skulle han få veta det. Jag skulle sätta mig mitt emot honom lugnt och naturligt, därefter skulle jag vända mig till honom, som sökt mig i min ensamhet, och börja berätta. Men jag kunde ej
