XI.
Jag har sökt Kristian Sundin under en hel
veckas tid, sökt honom på alla upptänkliga
ställen, men omöjligt kunnat träffa honom. Det
har blivit en fix idé hos mig, att för honom
måste jag berätta mitt liv. Jag vill spegla mitt
öde i en annans ögon, höra min egen röst,
som försvarar och anklagar mig själv, se, om
en annan skall känna samma fasa, när jag
blottar mitt verkliga jag, som jag själv
dagligen erfar.
Varför jag vill allt detta, vet jag icke. Jag vet blott, att det måste ske, jag ville helst icke förlora en dag, innan jag visste det vara gjort, och jag har redan väntat en vecka.
Så mötte jag honom en afton, när solens sista strålar föllo över Humlegården, och utan förberedelse, tvärt och enträget, frågade jag, om han ville följa mig hem. Jag såg, att han tvekade — möjligen var han upptagen — men
