7
tid har jag trott, att den dagen skulle bryta den gåta, som fanns mellan oss båda, denna underliga gåta, vilken låg uti att jag visste mig bunden vid en människa, vars öde i grund och botten var mig likgiltigt. Men jag känner ingen lättnad. Som en förfärlig tyngd vilar hennes död över mitt samvete. Det förefaller mig, som om jag framkallat den, därför att jag önskat den så livligt eller kanske just därigenom. Jag har så ofta tänkt mig denna lösning på vårt öde, att mina tankar måhända nått hennes, borrat sig in i hennes själ med den makt, som tankarna äga över en annans liv, och förlamat hennes motståndskraft, när den första, svaga fläkten av dödens kyliga andedräkt rörde vid hennes varma kind.
Det kan vara en villa, och naturligtvis är det en villa. Ingen, som har sitt sunda förstånd i behåll, kan göra sig själv en dylik förebråelse på allvar. Det är ett drömspel, framkallat av en sjuklig inbillning, en gyckelbild, född av oro och överretning. Tusen gånger har jag sagt mig själv detta, men aldrig har det lyckats mig att ens för ett ögonblick försvaga dess demoniska makt över min själ.
