XIV.
Kanske tycker du, det är besynnerligt,
att ingenting fängslade mig så starkt vid denna
flicka, som just hennes tystlåtenhet. Jag kallar
henne »flicka», ty hon var en sådan, även
sedan vi blivit gifta, och hon hann ingen annan
period. Denna tystlåtenhet var så att säga
hennes väsen, bildade hela hennes yttre jag,
bakom vilket jag trodde mig kunna skymta det
verkliga. Kanske bedårade det mig i så hög
grad, just därför att det gav mig möjlighet att
där bakom lägga in allt, vad jag själv önskade.
Och det är säkert, att hennes tystnad gav
vingar åt min anings fantasi.
I de två år, vi efter vårt giftermål tillbragte i Uppsala, var det denna hennes tystnad, vilken drog mig till henne, fängslade mig vid henne, utgjorde rent av kvintessensen i min lycka. Jag menar naturligtvis ej, att hon egentligen var tystlåten. Tvärtom. Hon kvittrade
