Den här sidan har korrekturlästs

96

ensam, och med den paradoxala motsägelse, vilken livet stundom roar sig med att framkalla, blev jag i själva verket ensam på ett vida kännbarare sätt, än om jag verkligen varit det.

Du kan säga, att jag bort tala vid henne, söka lära henne att förstå! Tror du då icke, att jag försökte? Det blev en formlig kamp oss emellan, en kamp, vilken naturligtvis icke ledde till något resultat.

När jag såg, att vad jag talade om, icke intresserade henne, bytte jag för tillfället om samtalsämne. Men jag återkom alltid till detsamma. Jag talade med henne om skolan, om mina elever, om hela den värld, som nu hade blivit min. Men jag uppnådde därmed ingenting annat, än att hon blev skygg och tillbakadragen. Och en dag minns jag, hur hon sade till mig:

»Varför skall du tala så mycket med mig om skolan? Det kan ju inte intressera mig.»

Jag kan ej fatta, lika litet som glömma, den underliga ton av antipati, med vilken hon uttalade dessa ord. Det låg i hennes röst ett slags avsky, som om hon satt sig till motvärn mot något ont. Hon undvek mina blickar, och slu-