Den här sidan har korrekturlästs
102
TRE FÖRLOFNINGSKORT

ehuru det nu mer göres lika bra eller mycket bättre med maskin . . . ja, guvernantskapet också. Det går sannerligen inte för sig, att kvinnan blandar sig i mannens yrken, så vidt vi inte slutligen skola komma dit, att kvinnan också väljes till riksdagsman, eller kanske det skall kallas riksdagskvinna. Ha, ha, ha!»

Sådana där samtal höllos ganska ofta, när vi träffades i enskildt lag eller efter någon glad festmiddag och satte oss ned för att röka, dricka och prata.

Åren gingo. Den glada kretsen glesnade, ty den ene medlemmen efter den andre gifte sig.

»Nu är Sven Björk förlofvad,» hette det en dag.

Det var han också. Jag fick ett vackert, ett såsom han själf sade »poetiskt tänkt» förlofningskort, på hvilket lästes hans och hans fästmös namn, och det kortet har jag ännu. Han skulle gifta sig med en ung, vacker och älskvärd flicka, för hvars strålande ögon, älskliga leende, rika, blonda lockar, fint bildade näsa, smärta lif och fylliga barm han svärmade i säll förtjusning och till hvars ära han skref sonnetter både dag och natt.

»Hon är en ängel!» utropade han hvar gång jag träffade honom.

Hon var verkligen en i flera afseenden utmärkt flicka med mycken bildning och känsla för alt godt och skönt.

»Den där Björk är riktigt en lyckans guldgosse,» brukade hans vänner säga, men en dag hörde man plötsligt förkunnas, att hans förlofning vore uppslagen.

Det förundrade oss alla. Hvad kunde orsaken vara?

Jo, skalden hade kommit under fund med, att hans fästmö skrefve vers.

»Du ämnar väl åtminstone inte gifva ut dem?» sporde han mörk i hågen.