Den här sidan har korrekturlästs
110
TRE FÖRLOFNINGSKORT

mycket hederlig, men i affärsväg kanske något lättsinnig köpman, lade sig i alt för vågsamma företag och ofta satte hela förmögenheten på spel. Det gick likväl tämligen godt i några år, och den gamla firmans anseende var sedan äldre tider så stort, att ingen vågade tvifla på hennes säkra ställning, ingen, icke ens hufvudmannen själf som blindt trodde på sin lycka och sin förmåga att genom några djärfva »kupp» ersätta de redan lidna förlusterna och vinna nya fördelar — ingen utom fru Mäcklin.

Hon hade sina alt för grundade tvifvel och sökte därför inverka på sin man. Han kunde icke neka till, att hon hade rätt i ett och annat, förvånande rätt till och med, men icke kunde hon som fruntimmer omfatta det stora hela med en mans öfverlägsna affärsblick. Det visste nog han, innehafvaren af den gamla, aktade firman, född och uppfödd till köpman och därför begåfvad med vidsträckta »vyer».

Fru Mäcklin bad många gånger sin man om tillåtelse att få arbeta på kontoret. Då gapskrattade han.

»Du skall väl inte upphöra att sköta barnen,» sade han därefter och vädjade till hennes moderskärlek, kvinnans skönaste uppgift.

»Barnen skall jag nog vårda hädan efter som förr,» invände frun, »men några få timmars arbete på kontoret hindrar mig inte från den pligtens uppfyllande.»

Hon vågade till och med erinra om, att barnens framtid kanske bäst tryggades genom de bägge makarnes förenade bemödanden för husets bestånd.

Då vardt Möcklin ond och gick upp i »Sällskapet» eller for till Hasselbacken.

»Det går för långt,» sade han, och han förebrådde