åter i full verksamhet, men förrättningarna drifvas med stor försigtighet. En del af den gamla förmögenheten kunde aldrig återvinnas. Äfven i lefnadssättet hafva betydliga inskränkningar gjorts, ehuru fru Mäcklin medgifver, att det i de flesta fall icke är det kostsamma lefnadssättet som störtar ett handelshus.
»Det är vanligtvis en obetydlighet i jämförelse med de förluster som göras på okloka och rent af öfverdådiga handelsföretag eller på slarf och sudd i förvaltningen.»
Om alt det där kom jag under fund, då jag satt med Mäcklin på hans veranda utanför den lilla, ganska anspråkslösa, men mycket angenäma sommarbostaden på Värmdön, och då han börjat tala om den olycklige Rapin samt gjorde jämförelse mellan f. d. fru Rapin och sin egen hustru.
»Låt oss inte kasta skulden på en stackars kvinna med bristfällig uppfostran,» invände jag.
»Du har rätt,» sade Mäcklin. »Min svärfar var nog förståndig att gifva sin dotter en god uppfostran och låta henne få en förträfflig undervisning.»
»Min gode far var klok och ömhjertad,» sade fru Mäcklin som med sina barn vid handen trädde ut på verandan. »Det finnes nog andre lika gode fäder, men som ej hafva medel att fullt sörja för sina barns framtid. Det gäller i synnerhet kvinnan. Samhället gör tämligen mycket för att sätta gossarne i stånd att taga sig fram i verlden, men bra litet för flickorna.»
»Det är sant. Felet ligger hos lagstiftningen.»
»Och i det fallet varder lagstiftningen väl icke annorlunda förr än kvinnan fått del i det arbetet.»
»Hm!» fnyste Mäcklin. »Ja, ja! . . . hvem vet . . . kanske!» tillade han och såg eftertänksamt på cigarren.
——————
