Den här sidan har korrekturlästs
125
UNGDOMSIDEAL

grundlighet och snäste fortfarande af ”baronen”, då dennes tokprat vardt alt för besvärligt. Men jag följde honom hem flera gånger, och då togo vi åter upp våra samtalsämnen från den förste aftonen eller inläto oss på nya, men af samma allvarliga art.

Stundom tystnade den gamle midt i en mening, stirrade dystert framför sig och gaf ej mer akt på min närvaro. När han återvände från sådana utflygter till några af endast honom kända orter på tankens område, mumlade han vanligtvis:

»Alt samman är bara elände. Hvad tjänar det till, att vi sitta här och göra upp teorier? Sådant där borde jag väl hafva växt ifrån. Verlden blir sannerligen icke annorlunda än hon är. Tro mig. Herrn är ung och ser lifvet i rosenrödt, men det kommer nog en tid, då herrn skall se det i askgrått.»

Sådana yttranden gjorde på mig ett obehagligt intryck.

»Ja, ja, man kan nog lefva i alla fall,» återtog magistern, liksom tröstande. ”Men ett skall herrn dock komma i håg: blif aldrig otrogen sina ungdomsideal! Håller man fast vid dem i alla skiften, så kan man ej blifva fullt olycklig, äfven om verlden visar sig aldrig så lumpen.”

Jag teg och föll i tankar, men rycktes åter från dem, då jag hörde magistern med ett ganska obehagligt skratt utropa:

”Det är kostligt. Här sitter jag och ger förmaningar åt herrn, fastän jag vet, att herrn aldrig kommer att draga minsta nytta af dem . . . Herrn lär väl ej mer än jag och alla andra komma att visa någon trohet mot sin ungdoms idealer. Det gör ingen människa.”

»Verlden går framåt,» sade jag. »Man kan ändra