Den här sidan har korrekturlästs
148
UNGDOMSIDEAL

dock ej längre än till fruktlösa funderingar. Hans roll på riksdagen var utspelad, och vid det följande riksmötet infann han sig ej mera på riddarhuset.

I sin tidning visade han sig mycket obeslutsam. I ett nummer försvarade han en åsigt, som han i det näst följande förkastade. En tid sökte han slå in på en mera radikal väg, men då skrattade man åt honom. Hans blad förlorade alt förtroende. Inom ett par år hade det också förlorat all afsättning. Silfverspets måste upphöra med dess utgifvande. Därmed hade han också förlorat sin enda inkomst.

Han skref något i andra tidningar, till och med af olika färg, men som icke väckte någon uppmärksamhet, och den betalning han för detta författareskap fick räckte ej till bröd ens. Hans kraft var ohjälpligt bruten. De försök han vid några tillfällen gjorde för att rycka upp sig igen och kämpa sig till en bättre ställning misslyckades ständigt.

Han kände slutligen afsmak för alt skriftställeri och mest för tidningsskrifning samt började i stället, för att kunna torftigt lifnära sig, gifva undervisning i vanliga skolämnen. Det gaf honom ett knapt lifsuppehälle.

Silfverspets, den fordom så lefnadsfriske verldsmannen, sjönk ned i djup likgiltighet. Hans lifsuppgift var förfelad. Men han lefde dock. Hvarför? Det frågade han sig själf ofta, men kunde ej finna svar, och likväl gjorde han icke något försök att sluta detta onyttiga lif. Han hade vant sig att lefva och tänkte ej på att afbryta den vanan. Svåra stunder infunno sig ofta. Då såg han den stolta och sköna Agda som brännmärkte hans uselhet och den bleka Hulda som i döden vände sina förebrående blickar mot den som dödat henne.

Verlden hade glömt honom. Icke tio år efter hans