Jag dolde ej, att jag fruktade, det konstföreningen sannolikt icke skulle köpa taflan, synnerligen som han fordrade ett ganska högt pris.
Alvin förklarade sig nog veta, att han fortfarande vore förföljd. Men det vore ej gärna möjligt, att konstföreningen kunde vara så blind, att hon handlade rakt mot egen fördel och vägrade köpa ett ursprungsfriskt och fullt själfständigt konstverk.
Således: taflan måste köpas, och detta för den fosterländska konstens egen skull!
Det var därpå han velat förbereda mig.
Jag kunde märka, att Alvin nu åter ville vara i fred och som jag ej häller fann det löna mödan att vidare fortsätta samtalet, så tog jag afsked. Han sade mig ett knaphändigt far väl, vände mig ryggen och lät mig gå.
Jag letade mig i skymningen ned för den branta yttertrappan, lotsade mig mellan ett par svinstior öfver gården och vandrade Besvärsgatan fram under tanken på den stolte Alvin, som nu föreföll mig mer dårhusmässig och beklagansvärd än förr.
Taflan köptes icke af konstföreningen.
Alvin rasade. Han svor ve och förbannelse öfver konstföreningen, akademien, alla andra konstnärer och konstvänner, öfver hela Sverige och hela mänskligheten. Konstföreningens inköpsnämd bestode af endast, förklarade han öppet för hvem som ville höra honom, fala stackare som gynnade vänner och bekanta eller läto muta sig af klåpare som hade råd att köpa sig framgång.
Han hade, på hvad sätt viste man icke, åter skaffat sig några tillgångar, så att han kunde visa sig ute på gator och värdshus, och öfver alt slungade han högljudda beskyllningar af värsta slag mot alla som befattade sig
