Den här sidan har korrekturlästs
175
BESVÄRSGATAN OCH RUE DUGUAI TROUIN

naturligtvis först på fruntimret — var ungt, ljuslett, med fina och tilltalande ansigtsdrag och ett par vackra ögon af grå färg.

»Svenskorna kunna vara bra behagliga,» tänkte jag, »om de också inte ha några starka och bestämda skönhetsdrag.»

Men så gärna jag än såg på min behagliga landsmaninna, drogs äfven min uppmärksamhet till hennes följeslagare som var en högväxt, vacker karl med mörkt, väl vårdadt skägg och ett par skarpa ögon.

Ansigtet föreföll mig bekant, men mitt minne svek mig hvar och när jag sett det förut, och innan jag hann längre fundera därpå, hade det svenska paret dragit sig undan från Lionardos tafla och lemnat rummet. Jag följde icke efter, utan stannade för att fröjda mig åt de öfriga målningarne i denna afdelning af Louvren.

Någon tid därefter lemnade mig min portvakt ett kort, på hvilket stod Alaric, artiste-peintre, och längst ned i kanten 17, rue Duguai-Trouin. Kortet var viket, till tecken att ägaren själf aflemnat det. Portvakten kunde endast upplysa, att den främmande herrn önskat göra mig ett besök, men icke sagt något vidare. Namnet Alaric var mig icke obekant. Det tillhörde en ganska framstående målare, hvars taflor jag sett på flera utställningar, men om hvilken jag för öfrigt icke kände något närmare.

Jag väntade att besöket skulle förnyas, men då så ej skedde, ansåg jag höfligheten fordra, att jag gjorde ett motbesök.

Duguai-Trouin-gatan är icke en af Paris’ mest kända gator. Hon är liten och obetydlig samt bildar en undangömd vinkel mellan Rue de Fleurus och Rue d’Assas eller, såsom den sist nämda då ännu kallades, Rue de l’Ouest, bak om Luxembourg-trädgården. Jag gick dit