Den här sidan har korrekturlästs
6
ETT STOCKHOLMSORIGINAL

andra sakna medel, och många både det ena och det andra. Det är det som kan göra en människa sorgsen. . . Men här står jag och pratar och glömmer bort, att Mari, min gamla jungfru, skall fara ut på landet i dag. Jag måste hem och se till, att hon kommer sig af. Det är ett präktigt väder i dag.»

Och så ilade han från mig.

»Känner herrn den där gubben?» frågade mig en ångbåtskapten som en dag sett oss till samman vid Riddarholmshamnen.

»Ja, det är kamrer Allander,» upplyste jag.

»Han måste vara ute på lustresor hvar ende söndag,» anmärkte kaptenen.

»Han! Nej han har inte lemnat Stockholm på många år, skulle jag tro.»

»Jo, det vill jag då påstå, och det i stort sällskap jämt och samt, ehuru jag verkligen inte kan påminna mig ha sett honom om bord hos mig. Men jag vet, att han hos Strindbergs köper en hel mängd med biljetter till lustresor, än på den båten, än på en annan, och jag tror sannerligen ibland till flera fartyg på samme dag.»

Jag trodde, att kaptenen misstog sig, men en dag, då jag skulle gå ned i Åbomska simskolan, mötte jag kamrern som kom ut från Strindbergs kontor med flera bundtar ångbåtsbiljetter som han, vid åsynen af mig, skyndsamt stoppade på sig.

»Gud vet, huru det går med vädret till i morgon,» sade han och pekade ut åt Mälaren, där en mörk molnvägg sköt upp i vester. »Det vore likväl skada, då det är så många lustresor annonserade, till Norsborg och Björkön, Drottningholm och ända bort till Gripsholm . . .