Åskådarne där tycktes icke förtjänta af någon särskild uppmärksamhet. Flertalet var fruntimmer, unga och gamla om hvar andra, tarfligt, men städadt folk.
Hvart hade kamrerns biljetter tagit vägen? Hade han sålt dem eller skänkt bort dem?
»Känner du kamrer Allander?» frågade jag en bekant som jag träffade på operakällaren.
»Allander? . . Ja så, den där tokige gubben som springer och ser på ångbåtarne; nej, någon personlig bekantskap med honom har jag inte.»
»Brukar du se honom på spektaklet, du som går hit så ofta?»
»Jag kan inte påminna mig ha sett honom på andra ställen än i ångfartygshamnarne och vid kullbåtarne.»
Nå ja, gubben fick gärna hafva sina små hemligheter i fred för mig.
En dag längre fram på vintern låg gubbens kort hos mig, när jag kom hem. Det var första gången han hedrat mig med ett besök. Några få gånger hade jag varit hos honom, och han hade då varit mycket vänlig, men han var gammal och jag ung, och någon förtroligare bekantskap hade icke uppstått.
Jag beslöt att gå till Järntorget för att återgälda hans besök. Han var hemma, men mådde icke riktigt bra.
Han bad mig sitta ned och bjöd mig på en pipa. Cigarrer tyckte han icke om. Vi talade om ett och annat, men jag fann snart, att min värd hade något på hjärtat som han ville fram med, fastän han länge tvekade.
»Hm, hm,» sade han slutligen, »den där nya operan, Profeten heter stycket ju, skall vara mycket grann, har jag hört. Det är väl många som vilja höra och se den operan.»
Jag styrkte honom i denna förmodan.
