Den här sidan har korrekturlästs
202
EN UNDERLIG MAMSELL

Hon afskedade dem alla vänligt och gladt, så att de voro ännu mer förtrollade och i sin stora bedröfvelse likväl icke kunde hysa något agg till henne.

Så kunde det dock icke ständigt fortfara. Slutligen kom »den rätte». Han var några få år äldre än Karin som vid den tiden väl kunde vara tjugutvå eller tjugutre år. Han hade nyss förut tagit sin medicine licentiat och arbetade nu på sin doktors-disputation, efter hvars framställning han ämnade slå sig ned som praktiserande läkare i Upsala.

Den unge läkaren älskade Karin Engelbert för hennes godhet och hjärtliga glädtighet i främsta rummet, men också för hennes friska åsigter om lifvet.

»Hon passar just till en läkares maka,» sade han, »och jag vill också försöka, att hon må finna mig passande för sig.»

»Det är ett vackert par,» sade folket, när licentiaten och hans fästmö vandrade arm i arm ned åt Ågatan.

Det var fram för alt ett hurtigt och lefnadsgladt par. Framtiden låg så solljus och vacker för dem. Huru mycket skulle de ej uträtta till samman! Huru skulle de ej glädja sig åt arbetet!

»Att min far ej fick njuta af min lycka är det enda som stör min glädje,» brukade Karin säga.

Fadern hade aflidit ett par år förut. Han hade lemnat efter sig ett litet hus, några få tusen riksdaler och en ganska värdefull boksamling, af hvilken dottern icke sålde en enda bok.

»Nu skall jag lefva med dig, kära Brita, och med de kära böckerna,» hade Karin sagt, men så kom licentiaten, och Karin glömde visserligen hvarken Brita eller böckerna, men den unge läkaren flyttade dock in i främsta