Den här sidan har korrekturlästs
213
EN UNDERLIG MAMSELL

de öfrige styrelsemedlemmarne af De heligas arfslott. Han gaf likväl icke saken helt och hållet förlorad. Själf ville han för någon tid lemna synderskan i ro, men man skulle använda många andra medel, bland annat låta ett par inom samhället ganska framstående personer hvilka man vunnit för den »heliga saken» förespegla den »ogudaktiga», att hon skulle kunna uträtta mycket mera om hon ville mottaga ett understöd för sitt uppfostringshem. Detta medel tillgrep man så mycket hälre, som man trodde sig veta, att mamsell Engelbert stundom funne sig i penningförlägenhet.

De framstående personerna framstälde, icke till sammans, utan hvar för sig på skilda tider, hvilken ofantlig fördel mamsell Engelbert kunde draga af ett penningunderstöd som lemnades af oegennyttiga personer hvilka nitälskade för hennes vackra afsigter. Hon kunde därigenom betydligt utvidga sin verksamhet och göra mänskligheten ännu större tjänster.

»Och hvad fordrar man af mig i stället?» sporde Karin Engelbert och log på sitt vanliga uppriktiga sätt.

Blott några obetydliga eftergifter, i synnerhet att de som skänkte penningarne skulle få tillfälle att råda och understöda henne samt kanske äfven att någon enda gång personligen sysselsätta sig med barnen.

Mamsell Karin ville veta hvilka åsigter som hystes af de ädle gifvarne, men därom kunde underhandlarne icke yttra sig med bestämdhet.

Efter den upplysningen tackade mamsell Karin för det välvilliga tillbudet och afbröt alla vidare underhandlingar.

»Det är en sat . . . aj, gud förlåte mig, en förskräckligt slug kvinna,» sade den ene af underhandlarne till sällskapets äldste.